korsning gissa villka djur?
Publicerad 2007-06-28 11:21
Udo Richter/Scanpix
Ettåriga unghästzebran Eclyse kom som en överraskning för ägarna. Nu lockar hon publik till en djurpark i Tyskland.
Historien bakom är att Hollywood- och Safariparken i Stukenbrock, Tyskland, gav bort två zebraston till ett stuteri i Italien. Där gick de ut på bete med hästarna.
- Och då blev en av hingstarna kär i ett av zebrastona. Vi blev jätteförvånade när vi fick höra att stot sedan fick ett föl, säger Susanna Stubbe, informationsansvarig på safariparken.
En av parkens anställda åkte till Italien och hämtade hem det lilla fölet, som fick namnet Eclyse. Hon är ganska tam, berättar Susanna Stubbe, men ibland beter hon sig vildare än ett vanligt föl.
Men det som är allra mest speciellt med just Eclyse är hennes teckning. Eclyse ser alldeles spraymålad ut. Och på safariparken är de osäkra på hur hon kan se ut som hon gör.
- I Kenya låter de zebrahingstar para sig med hästston, men då brukar de bli randiga på hela kroppen, säger Susanna Stubbe.
Men det finns nog en förklaring. Hennes pappa är antagligen skäck, alltså en häst med kraftigt markerade vita fält, tror Leif Andersson, professor i funktionsgenomik på Uppsala universitet.
- Min tolkning är att en skäck är pappan. Eftersom skäck är ett dominant anlag så slår de vita anlagen ut zebramönstret i de vita fälten.
info från DN
månen till salu
hoppas han blir sold skriv i kommentarerna om non vill adoptera honom
osyndliga hästar till salu 50 öre
det här är mixan med sitt för papir dom är till salu 50 öre dom vil vara tillsamans hela tiden dom är gallop hästar
fikus till salu
fickus är en fjording som vill bli adopterad snart han är en gallop häst som ofta vill rida men han är okså bara för dom som tror på osyndligeten fomipa 3,5 år
MVH Zorbba på MSP
osyndliga hästar till salu 50 öre
det här är Cosmo han är 4 år och gillar att hoppa hinder han älskar socker bitar. vi vet ännu inte om vilken ras han är men han är soyndlig
det här är fomipa hon är 2,5 år hon älskar socker bitar och äpplen hon är en mangalarga marchadoroch hon är en dresyr häst ps osyndlig
det här är majmo ingen vill adoptera honom s han ska kanske avlivas! vi hoppas aatt non vill adoptera min osyndliga häst det hoppas non han md han vill ha ett bra liv
från wikipedia
papiruz till salu! 50 öre
e video från wikipedia på passgång
kopierad från vikipediatill och med marsvin kan ha bläss!
| Marsvin | |
 marsvin är så söta kolla den ena har bläss!! |
marsvin utan bläss
hur man rider,
när man ska börga skrita så ska man släpa lite på tyglarna så att hästen skänner att den ska börga gå, sen smackar man litte med munen och tryker lite med benen mot dens bak ben lite lät.
när man ska börga trava så tryker man med benen mot hästen bak ben och låter lite med munnen om man vill så steler man sig lite lät på stigbyglarna
och lutar sig liten mot hästen.
när man ska höger galoppera så drar man fram ditt högra ben och drar bak sitt vännstra och smakar med munen
när man ska vännster galoppera så drar man fram sitt vännstar ben och drar bak sitt högra
Passgång är en tvåtaktig gångart som till exempel kameler, giraffer och vissa hästraser använder sig av. Utmärkande för denna gångart är att två ben på samma sida (till exempel höger fram- och bakben) förflyttas framåt samtidigt.
I till exempel Nordamerika är det vanligt att travhästar eller speciella passhästar körs eller rids i passlopp.
Passgångare som på engelska heter pacer är av samma ras som travare (eng. trotter). De härstammar alla ifrån en quartermärr som betäcktes av ett engelskt fullblod. Att sporten pacer inte finns i Sverige beror till största del på att vår djurskyddslagstiftning är strängare än i USA. På en pacer länkas nämligen benen ihop med remmar när de lär sig passgång, så att trav är omöjligt. Men remmarna används inte efter att de lärt sig det och många av hästarna är passgångare från födseln och behöver inte tränas med remmar.
[redigera] Pass hos islandshästar
Flygande pass är en passgång främst hos islandshästar. Hästen sätter i samma sidas benpar nästan exakt samtidigt med ett svävmoment innan den sätter i andra sidans benpar. Då flygande pass går mycket snabbt, ibland snabbare än galopp i hög fart, och är ansträngande för hästen är det bäst att lägga passen på raksträckor. Därför används den framförallt som tävlingsmoment i bland annat kapplöpningssammanhang.
Om hästen passar utan sväv kallas det grisepass, eller är extremt passtaktig i tölten. Grisepass är icke önskvärd och hästar med dålig balans föredrar grisepassen som är energieffektivare. Eftersom grisepass tyder på styvhet hos hästen och att den är obalanserad och inte jobbar i en bra arbetsform är det inte önskvärt på tävlingsbanan. I grisepass sätter hästen samma benpar i marken samtidigt, alltså vänster framhov och bakhov sätts i marken på samma gång. På det sättet har hästen alltid två hovar i marken, vilket gör att den får bättre balans. Orsaker till att hästen utvecklar grisepass kan vara att vissa muskler är för svaga och att den är obalanserad. Ett säkert sätt att upptäcka grisepass är att från sidan se hur hästen sätter hovarna.
Passgång är en tvåtaktig gångart som till exempel kameler, giraffer och vissa hästraser använder sig av. Utmärkande för denna gångart är att två ben på
islands hästar kan tölta
Tölt är en gångart som endast ett fåtal hästraser behärskar, varav islandshästen torde vara den mest kända. Rörelsemönstret är egentligen en typ av snabb skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett lyft har hästen i tölt ett ben på marken och tre lyfta. Tack vare att tölten inte innehåller något svävmoment blir detta väldigt bekvämt för ryttaren. Tölten är en fyrtaktig gångart med fotförflyttningen vänster bak - vänster fram - höger bak - höger fram osv.
hästtecken
det här en en lykta (hästtecken) det är när den största delen av ansiktet är vitt
det här är en stjärn (hästtecken)
- För fartyget Stjärn, se Ångslupen Stjärn
Strumpa kallas det tecken som är på hästens ben. De är vita och går upp halvvägs längs benen.
Strumpa kallas det tecken som är på hästens ben. De är vita och går upp halvvägs längs benen.
Strumpa kallas det tecken som är på hästens ben. De är vita och går upp halvvägs längs benen.
hästfärger
Alla hästar har i grunden en grundfärg. Det finns tre grundfärger: fux, svart och brun. Dessa grundfärger kan sedan spädas ut, brytas upp eller på annat sätt modifieras av olika anlag. En häst kan ha flera olika anlag på samma gång, t.ex kan den vara stickelhårig skäck, eller black isabell, eller tigrerad skäck, dock är det ganska ovanligt med så många färger på en häst.
En fuxfärgad är rödbrun i pälsen med rödbrun man och svans och nyansen kan variera kraftigt. En mörkare fux kallas svettfux, medan en nästan helt svart fux kallas leverfux. En fuxfärgad häst med ljusare man och svans kallas även flax, men får inte förväxlas med isabellfärgade hästar då isabell orsakas av ett gulanlaget som bleker hela hästen.
Bruna hästar har en brun hårrem som kan variera från riktigt ljus till nästan svart och har svart man och svans och även svarta ben. Den bruna färgen är den vanligaste färgen hos hästar. Ibland kan hårremmen vara lätt apelkastad med ljusare eller mörkare fläckar i den bruna färgen.
En svart häst har alltid svart hårrem och svart man och svans. En häst som har en helt kosvart hårrem utan blekta hår kallas rapp, dessa tros vara homozygota för svartanlaget. Svarta hästar kan blekas av solen och se bruna ut, genetiskt är det dock fortfarande svarta. En svartbrun häst är svart med tydligt bruna partier på mjukdelarna som mulen och ljumskar, jmfr "black and tan" på hundar.
Tillsammans med skimmel utgör grundfärgerna den kategori som kallas "hela färger". Fläckar och pricker som hos en skäck eller tigrerad häst kallas "brutna färger"vid färger
Det finns ett anlag som ger "vildhästfärg", kallad black, då bleks standardfärgen och blir ljusare, vanligast är en gråbrun eller beige färg i pälsen. De får då även en ål (mörk strimma längs ryggraden) och ibland zebraränder på framknäna (carpus), haserna och ibland även i pannan.
Viltbrun är en form av den bruna färgen men då har de oftast mindre svart på benen och en ljusare nyans i hårremmen.
Viltfärgerna har fått sitt namn eftersom de är en typisk primitiv färg som härstammar från hästarnas förfäder och är vanligast hos äldre, primitivare raser som oftast avlats fram vilt eller halvvilt.
skimelfärger
Skimmelfärger [redigera]
Skimmelfärger brukar ävan kallas Blandade färger.
En avblekbar skimmel föds med sin grunddfärg och bleks med åren till vit. En konstantskimmel är ett annat anlag där kroppen är grå/vit medan huvud och ben behåller grundfärgen. Ett annat namn är färgväxlare då de byter färg efter säsongerna. Hästar kan ha båda dessa anlag samtidigt, då är hästen först färgad som konstantskimmel men med åren bleknar även huvud och ben. En stickelhårig häst har insprängda vita hår i pälsen, mest koncentrerade på korset (högst upp på bakdelen) och minst i ansiktet och på benen.
En skimmel skall benämnas efter vilken grundfärg hästen hade vid födseln. Exempel på detta är skimmel född brun. Konstantskimlar benämns efter grundfärgen, t.ex. brunskimmel, rödskimmel fux, isabellskimmel osv. Blåskimmel är ett gammalt namn för svartskimlar.
Brutna färger [redigera]
En bruten färg hos en häst är när hårremmen består av fläckar eller prickar i vitt och någon av standardfärgerna. En skäck har stora fält i vitt och i sin standardfärg, oftast brunt eller svart eller i enstaka fall grått eller bork. Skäckar kan i sällsynta fall ha både svarta och bruna fält och kallas då calico. Skäckar kallas även overo, tovero eller sabino beroende på hur mycket vitt hästen har på kroppen.
En tigrerad häst har prickar i sin standardfärg, ibland få prickar på en helt vit botten, och ibland har enbart ett mindre vitt fält på bakdelen med prickar av standarfärgen i. Det finns även rapporterade fall av hästar som har haft vita prickar på färgad botten men detta är väldigt ovanligt. Ibland kan hästar har både stora fält som hos skäcken och prickar som hos en tigrerad häst och genom genetiska prov kan man bestämma vilket anlag hästen bär på. I de flesta fall är dessa hästar skäckar.
Gulanlag [redigera]
Hos hästar finns det ingen bevisad albinism. Tidigare kallades dock hästar med gulanlag felaktigt för "halvalbina". Gulanlaget bleker röda hår hos hästen så att standardfärgen blir gulare. Till exempel gulbrun (på brun). En fux med gulanlag kallas isabell (Palomino på engelska). Gulanlaget syns inte eller syns väldigt svagt på en svart/rapp eftersom denna inte har några röda hår som kan blekas av gulanlaget. En sådan häst kallas gulsvart, och den ger gulanlaget vidare med 50% chans til avkommor, likasom gulbrun och isabell. Om hästen är homozygot för gulanlaget blir den nästan vit eller gulvit med nästan pigmentfritt skinn (nästan rosa) och kallas gulvit, pärlvit eller rökvit beroende på vilken grundfärg de har. De är inte helvita vilket bevisas genom att man tydligt kan se bläs eller vita strumpor. Homozygot gula (dubbelgula) hästar ger gulanlaget till 100% av sina avkommor. Dubbelgula hästar kan förvirras med ett anlag som kallas dominantvit som är mycket ovanligt. Hästarna blir då helt vita med skär hud och mörka ögon och alla verkar ha en heterozygot uppsättning av anlaget, antagligen dör de som är homozygota redan som foster. Det finns också vitfödda hästar som inte har är dominantvita, utan är sabinoskäckar där de vita fläckarna täcker hela kroppen.
Ovanliga färger [redigera]
I väldigt få enstaka fall så föds hästar med riktigt ovanliga färger som då oftast beror på olika genetiska anlag som förändrar en standardfärg på någon punkt. Islandshästar är kända för att ha speciella färger som oftast inte existerar hos andra raser.
Helt vita hästar med svart man och svans är väldigt ovanligt, men existerar. Även svarta hästar med vit man och svans har rapporterats. Dessa två är dock oftast en variant av skäck, även om de vita eller färgade fälten inte framträder. Hos vissa tigrerade hästar har man fått föl som har haft vita prickar på färgad botten, något som absolut inte är så vanligt.
Silver är ett anlag där svart bleks av Z-genen (silvergenen). En häst med svart grundfärg får då en mörkt grå hårrem och gula eller ljusgråa apelkastningar i pälsen, i sommarpäls är den lätt att förväxla med isabell. En brun häst blir ljusare ju mörkare brun grundfärg den har, mörka ben och blekt/silverfärgad man och svans. Silver kan kombineras med andra färger men oftast får hästen en ljus silverfärgad man och svans. Färgen är väldigt ovanlig men framträder oftast hos islandshästen. Rocky mountain horse är en ras som nästan alltid är en variant av silver eller mörkt flaxfux. För att skilja silversvart från flax får man titta på benen som är mörka hos en silverfärgad häst. Hos en silverfärgad häst är även många områden på kroppen mycket ljusare.
Brindlefärgade hästar är hästar som har en randig eller marmorerad päls i två eller tre matchande nyanser av antingen brunt, svart eller grått. Denna färgen hos hästar beror på chimärism, när hästen har två uppsättningar DNA i kroppen. Detta är dock otroligt ovanligt och den första dokumentationen om Brindlefärgade hästar är från så sent som 1942.
info från WikipediA
hästfärger
en hästras
Historia [redigera]
Olika raser och typer har ständigt utvecklats från att hästen ver helt fullt utvecklad och ända fram till idag då många raser eller typer fortfarande förbättras eller framavlas. Ända sedan hästens domesticering för över 6000 år sedan har människan ständigt arbetat för att få fram olika typer av hästar som passar till olika ändamål. Begreppet hästras har dock inte dykt upp förrän de senaste hundra åren. Förut fick hästarna namn efter användningsområde eller vartifrån de kom.
De första att behärska avel och förmågan att avla fram hästar efter typ var hästfolk i Asien. Skyterna i gamla Persien var väl kända för sina hästkunskaper och de avlade fram hästar som var utmärkta i strid. Men beduinerna på arabiska halvön blev ännu mer kända för det arabiska fullblodet som har existerat i ca 4000 år. De arabiska hästarna skulle sedan bli det absolut största inflytandet på hästraser över hela världen och en av de mest eftersökta hästraserna. Även i norra Afrika utvecklades Berberhästen som också fick stort inflytande på dagens modernare hästraser.
Under hela medeltiden fick även de europeiska uppfödarna en större kunskap om hur man skulle kunna utnyttja olika sorters hästar i sin avel för att kunna utveckla nya typer, väl anpassade till de ändamål som krävde en viss typ av häst. Under medeltiden dök de första riktiga typerna upp. Typerna fick sina namn efter det de användes för och man utvecklade flera olika typer bland annat Destrierhästen, en stor och kraftig stridshäst, och Palfreyhästen, en lättare ridhäst för fritiden. Under medeltiden utvecklades även andra hästar som senare fått riktiga namn och status som hästras bland annat Islandshästen.
Allt eftersom att aveln utvecklades och hästen fick större plats i samhället utvecklades fler raser. Den spanska hästen från Iberiska halvön var ett exempel på en häst som var populär över hela världen och som skulle komma att bli det näst viktigaste inflytandet på dagens hästar, näst efter araben. Efter upptäckten av Amerika av Christopher Columbus under slutet av 1400-talet skeppades många av dessa spanska hästar över till den nya kontinenten där de tillsammans med en del araber och Berberhästar så småningom utgjorde grunden för alla dagens hästraser från Syd- och Nordamerika.
Under koloniseringen av amerika utökades även bondesamhällena på den nya kontinenten, samt även i Europa och efterfrågan på tyngre arbetshästar ökade. Även om hästen använts något inom jordbruken var det inte förrän under 1600talets slut som man ersatte oxarna med hästar. Aveln av kallblodshästar blev blomstrande för uppfödarna. De flesta kallblodsraser härstammade från den primitiva Skogshästen och utvecklades i Europa, då främst i Storbritannien och Frankrike, men även i andra länder som Ryssland och nere på Balkanhalvön.
I Storbritannien har det funnits ponnyer ända sedan kelterna förde in de första hästarna på ön. De brittiska ponnyraserna har alltid varit populära både som arbetsdjur, riddjur och dragdjur. Men under 1600-1700-talet började de brittiska uppfödarna att avla fram en ny hästras som skulle bli den tredje mest inflytelserika rasen inom hästavel. Med hjälp av importerade araber och inhemska brittiska ponnyraser korsade man så småningom fram världens snabbaste hästras, det engelska fullblodet. Utvecklingen av fullblodet ledde till ett ökat intresse för galoppsporten, även om kapplöpningar med häst hade existerat sedan hästens domesticering.
Det engelska fullblodet gav helt nya möjligheter inom aveln av sportigare hästar och framförallt körhästar. Under 1800-talet hade de hästdragna fordonen sin stora guldålder och körhästar utvecklades både i Europa och i Nordamerika. Det engelska fullblodet Messenger blev bland annat stamfader till den berömda Norfolktravaren, som senare influerade nästan alla körhästar som Cleveland Bay och Hackneyhästen, samt även travhästar som den amerikanska och den ryska travaren.
Under Andra världskriget började både jordbruken och samhället att mekaniseras och många hästraser som förut använts som arbetshästar, stridshästar och körhästar blev överflödiga. Det ökade intresset för hästsport ledde även till att många uppfödare helt och hållet gick över till avel av sportigare varmblodshästar. En del lite lättare kallblodshästar och tyngre ridhästar korsades med fullblodshästar för att få fram snabba och uthålliga hästar, lämpade för ridsport. Kallblodshästarna började då att minska drastiskt i antal. Flera raser dog ut och många blev utrotningshotade.
Idag har många av de utrotningshotade raserna fått beskydd genom avelsföreningar eller olika statliga avelsprogram. Dde tyngre arbetshästarna har fått nytt liv genom att man selektivt avlat dem lite mindre och lite lättare vilket gjort dem passande som tyngre ridhästar eller för att dra vagnar. Än idag dyker nya hästraser upp konstant och hästuppfödning har blivit en lönande industri för många.
Utseende och egenskaper [redigera]
Många hästraser idag avlas fortfarande efter ett specifikt ändamål, men också efter ett karaktäriserande utseende, som t ex den norska Fjordhästen eller den brittiska Shetlandsponnyn som har väldigt strikt standard och som är lätta att känna igen från andra raser. De flesta hästraser har dock en standard som ska gälla för att hästen ska kunna registreras inom en viss ras.
En del andra raser kan variera väldigt mycket i utseende på grund av att de avlas enbart på några få egenskaper som t ex hoppförmåga eller enbart en färg. En ras som ännu inte är helt färdigutvecklad eller som håller på att återuppbyggas efter att nästan varit utrotad kan också variera mycket i utseende. Vanliga exempel är den svenska ridponnyn eller olika sorters sporthästar som den brittiska eller irländska sporthästen som främst avlas för sina atletiska förmågor.
Vissa raser avlas främst på färg t ex Frieserhästen som alltid är svart. Det finns även typer som kan registreras i en avelsförening enbart på grund av sin färg som till exempel de amerikanska Palominohästen och Painthästen. Dessa kan vara av en rad olika redan existerande hästraser men kan registreras om de håller en viss standard och har den färg som Palominon eller Paint-hästen ska ha.
Naturliga och framavlade raser [redigera]
De flesta raser som existerar idag har avlats fram av människan, oftast genom korsningar av andra raser. Många äldre raser har även förändrats genom åren när efterfrågan på olika sorters hästar har ändrats.
Naturliga hästraser är hästar som genom naturligt urval har utvecklats för att kunna överleva i sina respektive miljöer. De flesta naturliga hästraser är vildhästar eller förvildade hästar. Dessa utvecklar andra förmågor eller egenskaper som är viktigare för att kunna överleva i ett vilt tillstånd. Ett exempel är den baskiska Pottokponnyn som får tjockare morrhår på överläpparna för att kunna leta föda på vintern. Idag har tyvärr många av de naturliga raserna utavlats med andra raser för att antingen förbättra dem eller för att göra dem mer lämpliga som riddjur eller packdjur. Några exempel på naturliga raser är den amerikanska Mustangen och den mongoliska vildhästen Przewalski.
Definition av hästras [redigera]
År 1965 skrev den då världsledande hippologen Daphne Machin-Goodall en bok kallad Horses of the world. Hon skrev om den klassiska definitionen "ras" som satts av amerikanska experter och som löd "ett antal djur som besitter vissa gemensamma och väl definierade särdrag som skiljer dem från andra inom arten, och vilka är så beskaffade att de alltid överför dessa särdrag till sin avkomma". Hon skrev tillägget "och vars särdrag har överförts i minst tio generationer".
Begreppet hästras är även en ganska ny företeelse. När man väl började bemästra avel av hästar i världen så avlades hästen inte för att likna andra utan på egenskaper. Under medeltiden fanns flera olika hästar bland annat Palfreyhästen som var en lättare ridhäst för fritidsbruk och Destrierhästen som var en välkänd, stark stridshäst. Hästar fick oftare namn efter platsen där de avlades eller efter uppfödaren.
Det finns idag ett oräkneligt antal hästraser och fler dyker upp hela tiden. Framförallt i USA avlar man gärna fram nya raser. För att rasen ska erkännas måste de godkännas av ländernas jordbruksverk. Dock kan många av dessa egentligen inte kallas ras om man ska lyssna på Daphne Machin-Goodall, eftersom de ännu inte existerat i tio generationer.
Blodstyper och typer [redigera]
Hästar kan delas in i olika kategorier och framförallt blodstyper. De olika blodstyperna är kallblodshästar, varmblodshästar, halvblodshästar och fullblodshästar. Fullblodshästar och halvblodshästar räknas ofta som underkategorier till varmblodshästarna och traditionellt avlades varmblod fram genom korsningar mellan fullblodshästar och kallblodshästar. Ett halvblod har mer kallblod än fullblod, men idag avlas varmblod även fram genom korsningar mellan varandra eller till och med tillsammans med ponnyer.
Utöver de fyra blodstyperna kan en häst även räknas som ponny eller miniatyrhästar. En häst räknas som ponny om de når som högst 148 cm i mankhöjd. Ponnyer brukar betraktas som busiga men lätthanterliga, men ponnyer kan variera mycket i både temperament och utseende, från den korta, runda och raggiga Shetlandsponnyn, till de atletiska, ädla och större australiska ponnyerna eller den svenska ridponnyn. Oftast säger man att en tydlig ponnykaraktär är ett grövre huvud, korta ben och en mycket busig blick. Ponnyer delas upp i kategori A, B, C, eller Dponny beroende på höjd. Se mer på Ponny.
Vissa raser kan även vara under 148 cm och ändå kallas häst, exempelvis Falabellan eller Islandshästen. Dessa kallas då istället miniatyrhästar. Dessa hästar visar på karaktärer som påminner om större hästar, istället för ponnyer, och ofta härstammar dessa från långt tillbaka i tiden när hästarna var små, eller så har dessa hästar varit isolerade från inblandning eller levt på näringsfattigt eller lite foder som då hämmar växten.
Hos hästar finns även dvärghästar som då på grund av en mutation blir hämmade i växten, med korta ben och kompakta kroppar, men med ett stort huvud.
Till stora hästar räknas hästar som i regel är över 148 cm i mankhöjd och varmblodshästar är oftast våra vanligaste ridhästar eller körhästar. Kallblodshästar är ofta tyngre arbetshästar över 148 cm. De flesta är kraftiga med rikligt hovskägg och stort huvud och är de lugna och arbetsvilliga till sättet. De flesta kallblodsraser har utvecklats i Europa, ur den förhistoriska Skogshästen. Kallblodshästen har idag minskat kraftigt i antal då jordbruk och skogsbruk mekaniserats. Många kallblodsraser har istället fått nytt liv som tyngre ridhästar, bland annat Tinkerhästen, Nordsvensken och det finska kallblodet. I skandinavien har även Nordsvensken, det finska kallblodet och den norska Dölehästen blivit populära inom travsporten.
Utöver blodstyperna finns det även olika sorters hästar som avlats fram specifikt för ett ändamål. Dessa typer är inte hästraser i samma bemärkelse utan benämningar man kan ge hästar baserade på deras utseende eller användning. Många av dessa typer föds ändå fram genom mer selektiv avel än vissa av våra raser t ex Poloponnyn som har striktare regler för avel än vissa "finare" raser.
Stamböcker och rasstandard [redigera]
Idag har de flesta hästraser minst en, men oftast flera, rasföreningar eller avelsorganisationer som reglerar de krav och regler som satts upp för respektive ras. Dessa krav kallas ras-standard och ger krav på utseende, storlek, rörelser och temperament. Allt detta måste stämma in på hästen i fråga för att denna ska få registreras i stamböckerna för rasen.
Stamböcker har förts i tusentals år då beduinerna och vissa ökenfolk har fört muntliga stamböcker. I Europa blev stamböckerna inte vanliga förrän under 1700-talet. I stamböckerna skrivs stamtavlor för hästarna upp, samt de avelshästar som finns tillgodo. Det finns två olika sorters stamböcker. De öppna och de slutna. I de öppna stamböckerna godkänner man hästar som har föräldrar av annan ras så länge hästen uppfyller standarden. Slutna stamböcker tillåter enbart registrering av hästar där både föräldrarna är registrerade inom den aktuella rasen. Att dessa två olika stamböcker finns beror bland annat på hur ren man vill ha rasen, eller om man eventuellt vill undvika inavel på grund av att rasen är ovanlig.
info från WikipediA
Välkommen till min nya blogg!
hej jag är häst Zorbba! här får ni veta allt om hästar!!!!
