hej jag gör ett ridcenter på howrse.com

	Taxa per dag: 20 Antal morötter: 100 Pris för lektionen: 45 Minsta färdighetsnivå för de inackorderade hästarna: Ingen Antal hälsosörp: 0 Antal duschar: 0

Utrustning

Ängar Renlighet Utrymme Bördighet

Boxar Renlighet Utrymme Bädd

Tävlingar Kapplöpningar Fälttävlan Hästhoppning Dressyr

en kart bild från mmin läxa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! XD

det här är jag och min brorsa

när jag var i spanien red jag, det var jätte kul! litte fakta om hästar;)

Storlek

Hästens storlek varierar mycket med ras och även mellan olika individer inom varje ras. Hästars storlek mäts i mankhöjd, avståndet från manken ner till marken. Mankhöjden kan variera mycket kraftigt med ca 43 cm hos Falabellan och upp till 219 cm hos Shirehästen. Dagens hästar är mycket högre i mankhöjd än normalhästarna var från domesticeringen och ända fram till 1600- och 1700-talet då de större ridhästarna oftast inte nådde mer än 150 cm i mankhöjd.

Allt eftersom aveln utvecklades och blev mer selektiv kunde större hästar avlas fram. På senare tid har även selektiv avel fått fram mycket små hästar som Falabellan och Miniatyrhästen men även mycket stora hästar som Shirehästen. Idag räknar man även hästarnas höjd enligt ett visst system för att dela in dem i olika klasser. Hästar som är under 148 cm räknas som ponny, medan hästar över 148 cm räknas till stor häst. Inom ponnyn räknar man även in dem i fyra olika kategorier beroende på mankhöjd; A-ponnyer, B-ponnyer, C-ponnyer och D-ponnyer. A är de minsta ponnyerna och D är de högsta. Vissa raser som blir under 148 cm räknas ändå som häst, inte ponny, på grund av en exteriör som mer liknar stora hästars. Några exempel på detta är Islands-, Miniatyr- och Kaspisk häst samt Falabella.

Världens minsta häst är Thumbelina, en dvärg-falabella som är 43 cm i mankhöjd. Världens största häst någonsin var Shirehästen Sampson som var 219 cm i mankhöjd, 176 cm, mer än en normalstor ridhästs mankhöjd. Världens största nu levande häst är också en shirehäst som heter Sisal, och bor på Gotland^{[källa behövs]}.

Hästens livscykel

Hästar i fångenskap lever normalt 20-25 år, men ponnyer kan bli uppåt 30 eller till och med 40 år gamla. En hästs ålder räknas i allmänhet inte upp på dess födelsedag, utan den 1 januari på norra halvklotet, och den 1 augusti på södra. Dräktigheten varar 335-340 dygn. (11 månader)

Föl

Till skillnad från många andra djur kan fölen både stå och springa nästan omedelbart efter födseln även om det sker lite ostadigt. Föl har ganska långa ben i proportion till sin kropp och föds vanligtvis med de första ansatserna till mjölktänder. Men får sina första framtänder redan vid ca 10 dagars ålder.

1-4 års ålder

Mellan 1 och 4 års ålder är en viktig tillväxtperiod för unghästen då form, utseende och beteende kan förändras mycket drastiskt. Hästens bakre del kan till exempel bli mycket högre än manken och huvudet, något som jämnar ut sig senare. Hästens ben kan fortfarande växa tills de är ca 2-3 år gamla. Fullblodshästar som ofta föds tidigt på året mognar fortare och brukar oftast ridas in och tränas redan vid 1 års ålder för att tävlas inom galoppsporten redan vid 2 års ålder. De flesta hästar bör dock inte ridas in förrän vid 2-3 års ålder för att hinna mogna något, både fysiskt och psykiskt. Djupare träning bör inte ske förrän hästen är minst 4 år gammal.

4-15 års ålder

Under den här tiden pågår de flesta hästars mognadstid. Mognaden kan ske olika mellan olika individer och framförallt olika raser. Fullblod mognar oftast innan 4 års ålder medan de flesta hästar oftast inte mognat klart förrän -8 års ålder. Lipizzanerhästar är exempel på en ras som mognar relativt långsamt. Vid 5 års ålder brukar dock hästens proportioner ha rätat ut sig och många hästar har sina mest produktiva arbetsår mellan 5 och 12 års ålder.

15 år och uppåt

Från ungefär 15 års ålder börjar de flesta hästar att bli något stela i takt med att de blir äldre. Hästar som hålls i god kondition, får bra skötsel och bra foder kan däremot vara mycket pigga långt upp i åldrarna och till och med tävlas aktivt. De första tecknen på att hästen börjar bli gammal är att de blir något svankiga, något som kan framträda snabbare och tydligare hos hästar som rids eller packas hårt och tungt. Detta sker dock även naturligt när hästen rids mindre då musklerna långsamt försvinner. Buken kan även börja hänga och hålorna ovanför ögonen blir djupare. Tänderna blir slitna och gulare. Eftersom matsmältningssystemet blir mindre effektivt kan det även vara svårt att hålla hästen i gott hull. Hästen blir vanligtvis mellan 20-25 år gammal men det finns dokumentationer om hästar som blivit upp mot 40 år gamla. Världens äldsta häst var Old Billy som blev 62 år gammal.

Sömn

Hästar kan sova både liggande och stående, men oftast står de, då det tillhör deras natur att vara på sin vakt ifall ett rovdjur skulle anfalla, och till skillnad från bland annat människan så sover de sällan en hel natt, utan i många korta perioder, ofta på runt 15 minuter per intervall om inget stör dem. Hästens sömn kan variera så kraftigt att de kan sova i enbart ett par minuter eller ända upp till flera timmar under ett dygn. Hästar måste ligga ner för att nå den djupa sömnen men de behöver enbart djup sömn sammanlagt 1-2 timmar under ett lopp av 3-4 dagar.

Att hästen står upp när den sover är ett arv från tiden som vildhästar då de snabbt var tvungna att ta till flykt vid hot. En apparatur i hästens hjärna låser benen på hästen och denna kan sova i en mycket lätt sömn. Hästar som aldrig tillåts att lägga sig ner kan även mot sin vilja falla i djup sömn ståendes på grund av sömnbrist. Detta är något som liknar narkolepsi hos människan och är inte bra för hästar.

Hästen är ett flockdjur och inom flocken sover oftast hästarna liggandes men minst en av hästarna är vaken och står för att hålla vakt. Se även sömn hos djur.

Systematik

Huvudartikel: Hästens evolution

Tamhästen beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné i den tionde utgåvan av hans verk Systema naturae, under det vetenskapliga namnet Equus cabalus.^[1] Linné kategoriserade tamhästen som en egen art, och denna taxonomiska beskrivning föregicks av den taxonomiska beskrivningen av vildhästen (Eguus ferus). Idag beskrivs tamhästen istället som en underart till vildhästen, men hästarnas släktskap och systematik är fortfarande mycket omdiskuterad och revideringar kommer med stor sannolikhet ske i framtiden.^[2]

2003 reviderade International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) de vetenskapliga namnen för ett antal arter där de domesticerade formerna beskrivits före deras vilda förfäder, däribland vildhästen och tamhästen, och utifrån detta beslut gavs tamhästen det vetenskapliga namnet Equus ferus cabalus.^[2][3]

Anfäder

Idag stödjer de flesta experter teorin att de moderna hästarna härstammar från tre primitiva hästtyper av vilka en har överlevt in i våra dagar:

• Asiatisk vildhäst eller Przewalski (Equus ferus przewalskii)^[3] från Mongoliets stäpper är den enda idag levande av de fyra ursprungliga vildhästraserna. Den var nära utrotning i det vilda men har överlevt genom avelsprogram i djurparker och nyligen utplanterats igen. Przewalskihästen är stamfadern till många östasiatiska ponnyraser som till exempel den mongoliska ponnyn och de flesta japanska ponnyraserna. Men Przewalskihästar har även förts till Europa och bör ha använts i utvecklingen av en del av dagens kallblodshästar.^{[källa behövs]} Den norska Fjordhästen har en mycket stark koppling till Przewalskin och liknar denna mycket i utseende med den blacka färgen, upprättstående man och primitiva tecken.^{[källa behövs]}

• Tarpan (Equus ferus gmelini)^[3] levde i hela östra Europa och västra Eurasien med huvudsaklig utbredning i det som idag är Polen. Tarpanerna levde vilt ända in på 1800-talet då den utrotades helt, även i fångenskap. Under 1900-talet gjordes försök med att "avla tillbaka" och rekonstruera rasen med hjälp av ättlingar som Konik och Hucul, varför det även idag finns hästar som kallas tarpaner som lever halvvilda i Polen. Denna häst är även den alltid black. Tarpanen är dock den häst som beräknas ha störst inflytande av alla de förhistoriska i hästarna och har någon gång legat i grunden för nästan alla dagens hästraser, bland annat då man tror att Tarpanen i viss mån har använts för att utveckla det arabiska fullblodet som använts till att förädla och utveckla hästar i 4 000 år.^{[källa behövs]}

• Skogshäst (Equus ferus germanicus)^[3] anses ha utvecklats från den diluvianska hästen (Equus ferus silvaticus). Skogshästen var en stor och tung häst som levde skogar och sumpmarker i norra Europa. Troligen härstammar alla dagens kallblodshästar från skogshästen bland annat Nordsvensken och framförallt Ardennern som i sin tur har använts för att utveckla många modernare kallblodsraser.^{[källa behövs]} Skogshästen är numera utdöd.

Något förenklat har dagens tyngre hästraser utvecklats från skogshästen med vissa inslag av den grova asiatiska vildhästen, medan de moderna lätta hästarna sägs leda sitt ursprung till tarpanen och den asiatiska vildhästen samt till korsningar mellan dessa och deras avkommor. Ytterligare två hästtyper fanns tidigare, tundrahästen och den tatariska ponnyn, men deras inflytande på moderna hästar anses vara mycket litet.^{[källa behövs]}

Ur dessa förhistorika hästar utvecklades även olika hässtyper. En teori om fyra grundtyper lades fram i Edinburgh under mitten av 1950-talet. De fyra typerna var Ponnytyp 1, en liten ponny från norra Europa, liknande dagens Exmoorponny, Ponnytyp 2 som var något kraftigare, lik dagens Fjordhäst, Hästtyp 3 som var en ökenhäst i centrala Asien med den modera motsvarigheten i Achaltekeern, samt Hästtyp 4, en liten och smal ökenhäst som anses vara prototypen till arabhästen men med modern motsvarighet i den kaspiska miniatyrhästen.^{[källa behövs]}

Modernt inflytande

Under de senaste 500 åren har modernare hästraser framavlats, oftast med i stort sett samma blodslinjer. De mest inflytelserika moderna raserna är den berömda spanska hästen, det arabiska fullblodet och berberhästen, samt det engelska fullblodet.

• Arabiskt fullblod och berberhäst är de två raser som har absolut mest inflytande på dagens hästar. Ända sedan araben utvecklades för 4000 år sedan har den varit med i utvecklingen till nästan alla hästraser, både som förädlare och grundstam. Under morernas invasion av Iberiska halvön under 700-talet f. Kr fördes många araber och Berberhästar till Europa där de användes inom aveln och då bland annat för att avla fram den berömda spanska hästen och det engelska fullblodet.^{[källa behövs]}

• Spansk häst, även kallad iberisk häst, var näst efter araben och berberhästen, den mest inflytelserika rasen inom avel och kan hittas i blodslinjerna bland nästan alla dagens moderna västliga häst. De spanska hästarna bar även på ett tydligt arv från araberna och Berberhästarna. Under 1500-talet och 1600-talet fördes dessa hästar över till Amerika där de grundade alla dagens Nord- och Sydamerikanska hästraser bland annat genom att de förvildades och skapade hjordar av mustanger och andra hästar som indianerna så småningom tog tillvara på och avlade fram nya hästraser på. Den spanska hästen ligger även i grunden till många europeiska hästraser som till exempel Lipizzanerhästen. Spanska ridskolan som ligger i Wien i Österrike använder sig enbart av Lippizzanerhästarna och har bland annat fått sitt namn av inflytandet på rasen från den spanska hästen.^{[källa behövs]}

• engelskt fullblod utvecklades med en bas av orientaliska hästar, bland annat arabiska fullblod. Sedan utvecklingen har det engelska fullblodet betraktats som världens snabbaste hästar och har ingått i aveln av nästan alla varmblodshästar i Europa. Även travhästar har influerats av det engelska fullblodet samt Boerhästen från Sydafrika, den australiska boskapshästen och poloponnyer från Argentina. Många av dagens mer atletiska ridponnyer har en bas av engelskt fullblod.^{[källa behövs]}

Förvildade hästar

Detta avsnitt är en sammanfattning av Förvildade hästar

På flera håll i världen finns det förvildade hästar, vilka är tamhästar som flytt eller blivit släppta från mänsklig fångenskap, eller hästar som härstammar från dessa. Några exempel på förvildade hästar är Mustangerna i Nordamerika som härstammar från de berömda spanska hästarna, brumbyhästarna i Australien som härstammar från hästar som fördes över av europeiska nybyggare och Gotlandsrussen på Gotland som härstammar från hästar som användes av goterna redan under järnåldern.

Hästavel

Hästavel används för att ta fram bättre individer som har de bästa möjliga egenskaperna för ett visst ändamål samt även för att föra gener och arv vidare för att rädda arten.

Vetenskapsmännen har inte varit eniga om huruvida de nuvarande hästraserna har utvecklats från en eller flera anfäder. Nyligen publicerade undersökningar av ett antal hästars Y-kromosom, utförda av professor Hans Ellegren och medarbetare, som publicerats i Nature Genetics, har överraskande visat att alla nu levande hästar, både stora och små raser, förmodligen härstammar från en och samma hingst. Däremot har tidigare undersökningar visat att det finns åtminstone ett hundratal olika utvecklingslinjer på stosidan. En slutsats man borde kunna dra av detta är att människan tidigt insåg betydelsen av att avla på lämpliga hingstar eftersom dessa kan lämna betydligt fler avkommor efter sig än vad ston kan. Dagens avel bygger ju i stor utsträckning på detta faktum.

I Sverige har det tidigare funnits en lag om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk. På grund av EU-anpassning har besiktning, premiering och registrering av hingstar nu övertagits av de respektive hästrasernas avelsföreningar. Avsikten har dock alltid varit att utestänga olämpliga hingstar ur aveln.

Det finns däremot inget som hindrar att stoägare låter betäcka sina ston även om dessa är undermåliga utseendemässigt och ur nedärvningssynpunkt. Genom att använda olämpliga ston i aveln blir risken att få även undermåliga avkommor större. Att betäcka ett sto av erkänt god stam för avel är minst lika viktigt som att använda en bra hingst för att få en bra avkomma. Vissa hingstägare ställer därför kvalitetskrav på de ston som tillförs deras avelshingstar.

Selektiv avel

Dagens moderna hästar har egenskaper som lämpar sig för olika ändamål. Genom långvarigt selektivt avelsarbete har det uppstått en mängd olika hästraser och individerna inom respektive ras delar gemensamma distinkta, för rasen specifika nedärvda särdrag. Hästar som tillhör samma ras registreras i rasens stambok. För att en häst ska bli godkänd inom sin ras och bli införd i stamboken måste den uppfylla vissa krav på bland annat storlek och utseende samt härstamning. Avelsorganisationerna reglerar kraven för hästavel och för stamboken.

Hästskötsel

Detta avsnitt är en sammanfattning av Hästskötsel

En häst behöver daglig skötsel för god hälsa. En häst vid bra hälsa är pigg och vaken med bra hållning, glansig päls och den äter och dricker normalt. En häst som vilar på bakbenen är normalt men om hästen vilar på ett framben är det ofta tecken på hälta.

För att se till att hästen har en bra allmänhälsa har man dagliga rutiner runt hästens skötsel. Hit hör visitering, ryktning och mockning. När man visiterar hästen kollar man efter skador, svullnader eller sjukdomstecken hos hästen för att tidigt kunna upptäcka om det är något fel på hästen. Man måste också rykta hästen varje dag, så inte sand och annat lägger sig under sadeln eller annan utrustning och skaver. Rykten stimulerar även huden, ger hästen massage och vårdar pälsen så den blir blank och välmående. I karlederna ovanför hovarna kan smuts samlas och ge skavsår och inflammationer som kallas mugg eller rasp. Att ta pulsen och tempen på hästen regelbundet är även ett sätt att upptäcka om något inte är normalt med hästen. En vanlig häst har en normal kroppstemperatur på ca 38 grader och en puls på 35-42 slag i minuten i viloläge. Dessa värden är något högre hos föl.

En del hästägare väljer även att klippa sina hästar vintertid då vinterpälsen kan göra rengöringen mycket svårare. Utegående hästar bör då få ett täcke på sig som kompensering för den förlorade pälsen. En del mindre ponnyer och hästar som till exempel Islandshästen och Shetlandsponnyn får mycket kraftig vinterpäls, som kan vara obehagligt varm för ponnyn när den tränas eller står inne i stallet och då kan man klippa pälsen. Det finns många olika sorters klippningar som tillämpas på olika hästar efter vad de används till. Några exempel är helklippning då all päls klipps bort, även från huvud och ben, eller hunterklippning då allt hår utom vid sadelläget och på benen klipps bort. Detta är vanligt på hästar som rids mycket i jakt eller i skogen då håret på benen skyddar mot vassa grenar. Man kan även klippa enbart mage, bog och hals eller när man bara rakar den nedre delen av hästens kropp, från bakom öronen, ner över framsidan av halsen och nedre delen av hästens kropp och ben. (spårklippning). I skötsel ingår även trimning av till exempel klippning av man, hovskägg och svans, ryckning eller stubbning av manen och trimning av öronhåren. Hästarnas känselhår på mulen bör dock inte klippas då hästen använder dessa för att sålla bort skräp och främmande objekt i maten och för att känna sig fram.

Mockning är viktigt så att inte hovarna ruttnar och så att hästens box/spilta ser fräsch och fin ut. Hästens hovar vårdas var 6-8 vecka av hovslagare. Antingen skär man bara bort övervuxet horn, man verkar hästen, eller så skor man hästen så hovarna håller för mer slitage. En del hästar som inte arbetas mycket på hårt underlag eller raser med mycket hårda hovar kan gå utan skor. En del hästar behöver bara skor fram och kan gå barfota baktill. Hästar bör dock skos i de flesta fall då hästens fötter är relativt små gentemot kroppsstorleken och hovarna fungerar absorberande på stötar som sker när hästen sätter en fot i marken. Skorna bör även bytas om de sitter löst, om hästen har tappat en sko eller om hovarna börjar växa utanför skorna tidigare än 6-8 veckor.

Hästar är mycket uppmärksamma djur och man ska därför hantera dessa djur lugnt och med respekt. Men du ska inte låta hästen "bossa" över dig. Det är du som är bossen. Du ska självklart säga till hästen när den gjort fel, men slå den aldrig. Hästar lär sig snabbt ovanor och ibland är dessa svåra att bli av med. Om en häst någon gång blivit slagen eller misshandlad av människor finns det stor risk att denne har svårt att få förtroende för människor på nytt.

Veterinärvård

Veterinären bör få undersöka hästen regelbundet även om inga synliga fel finns hos hästen. Då kan man upptäcka dolda skador eller sjukdomar tidigt. Vaccinering av hästen bör ske någon gång per år beroende på behov. Vanliga vaccinationer är stelkramp, hästinfluensa och botulism. Vaccination mot hästinfluensa är numera ett krav för att hästar ska få tävlas och för att få hästpass utfärdat om man vill föra hästen utomlands.

Hästar bör även avmaskas några gånger per år, oftast innan utsläpp för bete och under vintern. Avmaska kan man i regel göra själv men en veterinär kan hjälpa en med hur ofta och vilket medel som är bäst för hästen. Hästar bär naturligt på en stor mängd inälvsmaskar men det är när dessa blir för många som det kan vara farligt för hästen, även dödligt med svåra skador på inre organ.

Tänderna måste också hållas efter på hästen och då och då behöver de raspas. Hästens överkäke är bredare än dess underkäke. När hästen tuggar sliter den ner tänderna och eftersom käkarna är olika stora bildas vassa kanter på kindtändernas insida i underkäken. Detta kan göra att hästen får ont när den ska äta eller ridas. En hästtandläkare eller veterinär filar hästens tänder för att de ska hållas jämna.

Indelning av hästtyper

Arabhästen och möjligen även den mindre ädla berberhästen betecknas som fullblodshästar, liksom deras ättling det engelska fullblodet, angloaraben och den turkmenska achaltekeern. Namnet står för en unik renhet i blodslinjerna som ingen annan hästras kan uppvisa. Kallblodshästar kallas de tunga arbetshästarna som främst utvecklats i Europa. Kombinationen fullblod och kallblod i olika proportioner ger varmblodshästar eller halvblodshästar. Fullblod och varmblod har vanligen långa ben och är slanka, medan kallbloden har större bröstdjup och kortare, tjockare ben än varmblod med samma mankhöjd. Med fullblod menar man i dagligt tal engelskt fullblod.

Ett annan indelning av de moderna hästtyperna är lätta hästar (ridhästar och körhästar) och tyngre arbetshästar. De lätta hästarna har två undergrupper - hästar och ponnyer. Som ponnyer räknas raser och typer som understiger 148 centimeter i mankhöjd, med undantag för vissa raser som kan understiga 148 cm men fortfarande räknas som häst ex Islandshästen.

Varmblod är den internationellt vedertagna beteckningen på alla hästraser som inte kan åsättas beteckningen fullblod, kallblod eller ponny. Halvblodshästar har en större andel kallblod i sig. I regel säger man även att fullbloden oftast har hetsigare temperament medan kallbloden är lugna och fogliga. Kombinationen ger varmbloden som är lätthanterliga men ändå atletiska.

Från Sverige kommer 2 av dagens godkända hästraser. En av dessa är Gotlandsrusset. Gotlandsrusset är en ponny på ca 120 till 130 cm i mankhöjd det är ett varmblod. Gotlandsrusset är en lätt och elegant liten ponny som är en perfekt barnhäst. Den används ibland som hopphäst. Men den är också en populär travhäst. Den travar så snabbt att den ofta används i travtävlingar. Den andra rasen är Nordsvensk häst. Den nordsvenska hästen är ca 150 till 160 cm i mankhöjd. Den Nordsvenska hästen är en relativt tung häst som framförallt används och användes till skogsbruket. Förr fanns också en ras från Sverige som hette Ölandshästen. Av ölandshästen fanns två typer en var i ungefär samma höjd som en islandshäst och den andra ungefär som en shetlandsponny. men nu har tyvärr dessa raser dött ut. Det finns människor som arbetar med att få tillbaka den större ölandshästen. Men den mindre sorten verkar näst intill omöjlig att avla fram igen.

Hästens gångarter

De flesta hästraserna har enbart fyra naturliga gångarter: skritt, trav, galopp och fyrsprång (även kallad kapplöpningsgalopp). Det finns dock vissa hästraser som behärskar andra gångarter: passgång (även kallad flygande pass) och tölt hos bland annat islandshästen. Andra gångarter som finns hos en del amerikanska raser är: foxtrot, Animated Walk, flat foot walk, Rocking horse canter, paso (olika typer bland annat paso corto oh paso llano), sobreandando, Classic Fino, slowgait, Marcha, rack, flat foot walk, huachano, Pasitrote, Show pleasure och running walk.

De hästraser som har fler eller andra gångarter än skritt, trav och galopp brukar kallas "gaited" eller gångartshästar. För dessa arrangeras speciella tävlingar och uppvisningar, oftast genom respektive rasorganisation. Typiska gaitade hästraser är de amerikanska Tennessee walking horse och American saddlebred men många orientaliska hästar föds även med extra gångarter. Islandshästen är den "gaitade" hästrasen som är vanligast i Sverige.

Hästens färger

Detta avsnitt är en sammanfattning av Hästfärg

Alla hästar har i grunden en grundfärg. Det finns tre standardfärger: fux, svart och brun. Dessa grundfärger kan sedan spädas ut, brytas upp eller på annat sätt modifieras av olika anlag. En häst kan ha flera olika anlag på samma gång, t.ex kan den vara stickelhårig, skäck, black, isabell eller tigrerad, dock är det ovanligt med så många färger på en häst. Det finns också avblekbara färger då hästen blir mer och mer vit, när hästen blir äldre blir den helt vit. Vissa raser har inte vissa färger, medan andra raser alltid har en viss färg. Fjordingar är till exempel alltid blacka, och frieserhästar är alltid svarta. Skimmel är också en vanlig färg, och flera raser finns enbart som skimmel, till exempel Camarguehästen, som är en fransk ras.

Hästen i historien

Huvudartikel: Hästens domesticering

Människan och hästen har samarbetat både i fred och krig sedan urminnes tider. Denna samverkan har inneburit att såväl tvinga jorden till att lämna större skördar till folkens försörjning som att vara behjälplig att erövra främmande länder eller att försvara de egna områdena. Hästen har varit livsvillkoret för nomadfolken för deras förflyttningar över stora områden. Som draghäst har den varit bondens hjälp vid plöjning av åkern och timmersläpning i skogen. Hästen har varit ovärderlig för kommunikationerna över långa avstånd för såväl post- som persontransporter, med vagn eller under sadel. Den har varit krigarens bästa vapen.

Det är svårt att föreställa sig hur människans sociala utveckling fram till dagens moderna samhälle skulle ha sett ut utan hästens lojala och oumbärliga medverkan.

Hästen i krig

Detta avsnitt är en sammanfattning av Kavalleri

Från omkring 2000 f.Kr. uppträder i Främre Orienten och Indien folk som har hierarkiska adelssamhällen, vilka använder hästen och häststridsvagnen för att erövra mark. Omkring 1650 f.Kr. invaderades Egypten av hyksos som införde stridskonst med häst, varefter hästen fick en militär betydelse i landet. Hurriterna använde hästar som dragare till stridsvagnar, och de hästägande utgjorde hurriternas högsta klass (marjanni). Skyterna var andra som brukade hästen i krig, men till skillnad från de tidigare red skyterna sina hästar och var lätt beväpnade med pilbågar. I Perserriket ingick ryttare med pilbågar i hären från 500-talet f.Kr. I Solons konstitution för Aten från 590-talet f.Kr. är hippeis (riddarna) statens andra jordägande samhällsklass, och utgörs av dem som har en viss avkastning från sitt land. Från omkring 1200 f.Kr. (mykenisk tid) börjar den beridna militären i Grekland använda järnvapen i stället för pilbågar, men aristoi strider även med hästdragna stridsvagnar av brons. Under Filip II av Makedonien indelades det adliga rytteriet i flera regementen (ilen), och använde i första hand lans.^[4]

Under kungatiden i Rom skulle varje distrikt (tribus) ställa 100 ryttare (celeres) till förfogade för landets armé. I Servius Tullius författning, som fortfor att gälla under republiken, indelades härförsamlingen efter 5 förmögenhetsklasser i 193 centurior, av vilka 18 centurior var ryttare - dessa hade högst förmögenhet i armén. Ryttarna användes bland annat i första och andra puniska kriget, efter vilka ryttarna, ordo equester, blir ett stånd som exploaterar de romerska provinserna, och som tar makten i Rom på 100-talet f.Kr. Bortsett från deras militära plikter, fick ordoequesterna under Gaius Sempronius Gracchus domarämbeten. Dessa blev under Augustus regeringstid ämbetsadel i provinserna.^[5]

Under folkvandringstiden började hästen också i norra Europa få en större militär funktion, samtidigt som hunnerna, ett beridet mongoliskt folkslag, invaderade delar av Västeuropa. Efter hand utvecklades den beridne riddaren och soldater till häst i tunga rustningar vilka blev det viktigaste militära vapnet under medeltiden tills bruket av långbågarna och eldvapnen blev det effektiva försvaret mot en anfallande riddarhär. Kavalleriet med lättare skyddsutrustning fortsatte dock att vara en kraftfull del av de europeiska arméerna fram till första världskriget då de moderna eldvapnen gjorde det omöjligt för hästen att delta i vidare större krigsinsatser. I och med andra världskriget hade kavalleriet helt spelat ut sin roll och arméerna "avhästades".

Européernas stridshästar

Riddarna utbildade sina hästar sakta och noggrant då de antog sig ha sina hästar hela sitt liv. Man började heller inte att utbilda hästen innan den hade bytt ut alla sina mjölktänder, då den är fem år.^[6]

Under den här tiden präglades ridkonsten av stridsidealet och därav var det främsta målet med utbildningen av hästen ofta stridsgångarten terre à terre. Detta då gångarten lämpas sig ypperligt i strid då man kunde föra hästen framåt, bakårt, åt sidorna, stanna och även accelerera. Det var även möjligt att i denna gångart stanna upp och utföra en levad, vilket gjorde ryttarens rörlighet i striden komplex.^[7]

Piruetten var en grundläggande skola i de högre skolorna som var ytterst användbar i strid då den uteslutande består av vändningar och rörelser åt sidorna. Genom piruetten kunde ryttaren enkelt föra sin häst i närkamp eftersom piruetten kan utföras i alla gångarter; skritt, trav och galopp, men även i terre à terre.^[8]

Levaden, som är en vidareutveckling av piaffen, var även den en viktig del av vad en stridshäst var tvungen att kunna. Levaden är även en viktig grund för vidareutbildning.^[9]

Terre à terren var en konstgångart där hästen genom grundpositionen levad tog sig framåt genom att låta framhovarna ta mark för att därefter än en gång göra levad. Denna gångart ersatte galoppen fullständigt i strid då hästen var mycket mer rörlig i denna gångart. Terre à terren gjorde det möjligt att göra utfall mot sin motståndare, då den från sin grundposition kunde uppnå en maximal acceleration. Denna övning kallades carriere.^[10]

Trots att terre à terre ofta var målsättningen med hästens utbildning fulländade den inte - det var kapriolen som krönte hästens utbildning. Kapriolen är ett kraftfullt språng i luften där hästen slår ut med sina bakben vilket var ett farligt vapen i strid. Enkelt beskrivet är kapriolen en explosion ur samlingen. Emellertid användes oftast den stående kapriolen, dock är det inget äkta skolsprång utan endast av den halvhöga skolan. Ändå är den stående kapriolen ett mycket effektivt försvar i striderna då den behöver mindre förberedelse.^[11]

Dessa rörelser hade stor betydelse på stridsfältet, men vägen från en outbildad till en utbildad häst var lång. Nämnda skolor är enbart de som främst användes i strid och består enbart av den senare halvan av hästens utbildning. Stor vikt lades vid grunden och grundskolorna så som öppna och sluta, vilket är två skolor som handlar om ökad böjning och innertramp av de olika bakbenen.

Hästen idag

Hästen spelar fortfarande stor roll i dagens samhälle, men på annat sätt än förr. Hästverksamheten tillgodoser nu människors behov av meningsfulla relationer, fritidsaktiviteter och sportutövning.

Hästsporten har ökat kraftigt och innefattar tävling, idrott och andra rekreationsaktiviteter med hästar. Hästsporter som utövas över hela världen är främst ridsport (banhoppning, dressyr etc), samt trav- och galoppsport, och även hästpolo. Särskilt har ridsporten många sociala förtjänster och har en unikt bred folklig förankring. Stallet är en av de mest betydelsefulla fritidsgårdarna för många flickor - ansvaret för ett levande djur kan bidra till personlig mognad för unga människor. Det finns vidare olika verksamheter med hästar utöver utövande av sport: avel, turism i olika former, brukskörning, ridskolor med olika inriktningar, terapi och rehabilitering. Till detta kommer kringverksamheter som hovslageri, försörjning av alla hästar med foder, handel mm.

Hästnäringen har idag stor betydelse i samhället, både socialt, kulturellt och ekonomiskt.

Hästen används numera sällan som arbetsdjur men

här är jag i spanien! 2010

hihi!

det här är amy diamond hon r min STÖRSTA idol och jag är henes STÖRSTA fann!!!

• 
• 
• 
• 
• 

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
3:03 19,830 visningar wwf96frenky


älskar henes låtar! här är några av dom
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

en låt av Cornelis som heter :

Cornelis Vreeswijk - Brev Från Kolonien

stigiaas den är jätte rolig!!




lite andra roliga sånger

Teddybjörnen Fredriksson

Kramsången

Jag är så kär!

det här är svart_13! hon är jätte snäll